Se vad jag fann på en skrot här i Umeå.

Det känns besynnerligt att vi gör oss av med det som en gång var Lv 7:s stolthet. Jag hade under många år
ansvar för att sex pjäser avhöll fienden från att komma. Dessa sex fanns nu på skroten och vi tog ett sista farväl.

Tiden går vidare, javisst, men ibland måste man få reflektera.

Inemot femtio, förr så stolta och duktiga, lvakan 40/48 står i väntan på att bli metallskrot sedan hydraulvätskan tömts. Vår arméingenjör Ivan Åberg berättade att han och hans kolleger förberett pjäserna för den sista resan. Vid en hastig blick syns pjäsen helt intakt, förutom eldröret, men Ivan har kapat vajrar, tagit bort kilen och gjort en del andra förstörelser, så att de aldrig utan stora kostnader kan bli vapen igen. Eldrören fanns på annan ort för att gå samma öde till mötes.
	Höger flank är beredd på det som komma skall…..
Nu väntar vi på den oundgängliga svetsen……
	Nog syns min stolthet över att vara pjäs, även under dessa förhållanden…..
Våra flanker skyddar vi liksom även frontalt, och det känns skönt att stå skuldra vid skuldra……..
	Vi är samlade inför det som hända skall.
Det hjälper tydligen inte med breddgruppering.
	Tyvärr är det nog så att jag och mina kompisar måste gå till en annan himmel. Vi är innerst inne stolta över vad vi gjort för FREDEN i världen och vi går vidare i visshet om att vi har några i familjen som fått en fristad i de baltiska länderna, som en gåva från vår ägare och vi kommer att följa deras öden i många år, varifrån vi nu än själva hamnar.

Fotograf och skribent

RO/Mj Lars Björnerbäck